I strålande solsken kliver jag av färjan och går i riktning mot vad jag tror är Jannes sommarhus, när jag hör mitt namn ropas från en av öns många sjöbodar. Det är Janne som ropar, viftar och ber mig komma ner.
– Sätt dig, det här är min kompis Rolf. Han är fantastisk och en av mina bästa vänner. Kaffe dricker vi hos mig sedan.
Och det är sådan han är, Janne. Inkluderande, varm och vänlig. På ett självklart sätt är jag välkommen att delta i deras pratstund. Rolf Karlsson, 80 år, är en av Åstols bofasta och har känt Janne sedan han köpte hus på ön.
– Här på verandan till min sjöbod sitter vi ofta och dricker kaffe och pratar, säger han.
På väg till huset kommer Janne på att han lovat hjälpa till att bära en båt och ber mig hänga med. Lagom som han sagt det kommer ett gäng bärandes på båten. Ett gapskratt följer och ingen verkar tycka det är konstigt att Janne är sen. Han hugger tag i båten och säger:
– Det här är också en grej jag gillar med ön, vi hjälps åt.
Var man vänder sig på Åstol har man havet som utsikt, också från alla fönster i Jannes hus.
– Utsikten är magisk oavsett årstid, den tröttnar jag aldrig på, säger han samtidigt som han sätter på kaffe, frågar om jag vill ha wienerbröd, tar upp sin telefon, stolt visar en film på en jollrande liten sondotter och ber sin yngsta son att sitta ner med oss och äta sin frukost.
Det är sådan han är också, reflekterar jag: pratar mycket, gärna och om olika saker på samma gång. Men vem är Janne Josefsson egentligen? Svaret på min fråga kommer aningen dröjande.
– Jag är en människa som tar plats. En väldigt social, lättsam person som gillar att snacka.
”Jag är som en kameleont och kan prata med alla på allas vis. Det har jag haft stor nytta av i jobbet”
Han nickar mot sin son och säger att de två är väldigt lika varvid den yngre protesterar.
– Nej, det är vi inte. Peter är mycket mer lik dig. Ni har så lätt att få uppmärksamhet när ni kliver in i ett rum.
Janne skrattar och håller med om att storebror Peter och han själv är lika på ett sätt, men tycker ändå att de två också är lika.
– Du är ju samhällsintresserad precis som jag, säger han och får medhåll av sin son.
Det stora samhällsintresset, engagemanget för rättvisa och människors utsatthet bidrar till Jannes karriär inom journalistiken.
– Jag är lik min mamma i mycket. Hon hade en hemsk uppväxt men ett stort driv och engagemang. Det har jag fått av henne. Ingen av mina föräldrar var akademiker och de var oerhört lyckliga och stolta över att jag lyckades komma in på journalisthögskolan.
Genom sin akademiska utbildning gjorde Janne en klassresa vilket har varit honom till gagn i yrket.
– Jag är som en kameleont och kan prata med alla på allas vis. Det har jag haft stor nytta av i jobbet.
När vi ändå pratar jobb undrar jag om journalistiken tagit för stor del av hans liv.
– Nej, journalisten Janne är en väldigt stor del av min personlighet så klart. Men jag är ju inte bara ”Janne journalisten”. Det är farligt att dela in människor i fack. Men visst, jag har tre söner och har inte varit så mycket med dem, framförallt inte med mina två äldsta söner, som jag skulle ha önskat. Så visst har jobbet tagit mycket tid. Du, det är loppis här på ön idag. Vi går dit.
”Jag är inte modig, jag vill bara inte att någon annan ska täppa till truten på mig”
Kaffekoppar i vasken, en slängpuss till sonen som ska med båten för att åka till stan och vi är plötsligt på väg till loppisen. Jag tar upp frågan igen. Vem är du mer än journalisten?
– Jag är en väldigt rädd person i många sammanhang. Aldrig i jobbet. Jag har varit med om livsfarliga situationer i jobbet, i Albanien till exempel när jag gjorde reportage om trafficking. Men också här hemma. Jag har en stor hotbild mot mig och lever på skyddad adress, med pansardörr, kameror och så vidare. Men hotbilden skrämmer mig inte heller. Däremot är jag livrädd för ormar och höjder. Och jag är hypokondriker. Jag är så rädd för sjukdomar att jag inte går till doktorn.
Han berättar att han ibland fått frågan om hur han kan vara så modig.
– Men jag är inte modig, jag vill bara inte att någon annan ska täppa till truten på mig.
Medan vi går tvärs över ön mot loppisen stannar vi ett oräkneligt antal gånger för att småprata med andra öbor.
– Har du kräftor idag? frågar Janne en fiskare vid en sjöbod.
Svaret blir nej och Janne konstaterar att det får bli kött till middag ikväll.
– Matlagning är ett stort intresse, det har jag efter pappa som var kock. Att kliva av färjan, känna lugnet, komma hem till huset och laga mat, det är svårslaget för mig. Tänk dig vitlöksgratinerade havskräftor…
”Visst skulle jag kunna driva frågan men jag vill inte bli ovän med någon, jag har många vänner här”
En loppis senare går vi Åstol runt på klipporna, Janne med en nyinköpt duk och en vimpel under armen. Han pekar och berättar öns historia och om hur traditioner sakta förändrats genom åren.
– Förr var ön nästan som en egen värld. Här bodde traditionella fiskarfamiljer och där Åstols rökeri ligger idag låg istället ett iseri. Tänk att det gick att försörja sig på att tillverka is till fiskeriet. Det är häftigt.
Även om mycket har förändrats lever vissa traditioner kvar.
– Gudstron är stark bland de fastboende, när jag flyttade hit fick man inte applådera och inte heller hänga tvätt eller utföra något arbete på söndagar. Så är det inte längre. Många var också emot att Rökeriet skulle öppna, för att inte tala om när de fick alkoholtillstånd. Jag skulle gärna se att vi kunde ha dans här på midsommar, men dans på kvällen går inte för sig. Visst skulle jag kunna driva frågan men jag vill inte bli ovän med någon, jag har många vänner här.
Vad är det bästa med Åstol?
– Lugnet, människorna och att jag aldrig känner mig ensam här.
Själv lämnar jag ön och förstår precis varför Janne trivs så bra här. Det är något alldeles särskilt med atmosfären.
