Jag har i mina hyllor tre böcker av den fine författaren Ernst Manker.
Ernst Mankers gravsten på Norra begravningsplatsen i Stockholm är fylld av samiska tecken – och det är ingen slump. Man kan nog säga att Sverige längst i norr var det område som intresserade honom mest. Egentligen borde han kanske vilat där uppe, hos det folk han tyckte så mycket om, och skrev så mycket om.
Ernst Manker var intendent och forskare vid Nordiska museet och han anses vara en av förra seklets mest betydelsefulla utforskare av samer och samers liv. Varför skriver jag då denna inledning om en intendent i Stockholm som mest sysslade med norra delen av landet? Det har en enkel förklaring. Ernst Manker var född 1893 i Valla på Tjörn. Jag vågar påstå att många av er som läser detta, har hans bok ”Tjörn” från 1954. Inte så få av er har säkert dessutom det man kanske skulle kunna kalla en uppföljare, nämligen ”Tjörn och bron” som kom 1968.
Så småningom lämnade familjen Tjörn och flyttade till andra sidan Göta älv. Flytten och det nya livet beskriver han i en fin bok som heter ”Älvens vatten blänker motsols”.
Varför kommer jag då att tänka på honom just nu? Jo, anledningen är enkel. Vi har fått varg på Tjörn. Jag har visserligen – tack och lov – inte sett den, men den har dödat ett avsevärt antal får, och den har varit synlig på flera olika ställen, så det råder knappast nån tvekan. Vad skulle Ernst Manker sagt? Han som i så hög grad hade sitt hjärta hos samerna, men samtidigt i sin intendentsjäl säkert var mån om alla olika djurarter.
Vad skulle han sagt när han fick veta att det rovdjur han så många gånger hört samerna ösa sin vrede över, nu fanns på hans barndoms ö? Och att den hunnit riva inte så få får och orsaka i alla fall aningen av vargskräck på ön. Dagens fråga är: har du hört nåt om vargen. Har nån sett vargen?
Först var han – om det är en han, men tydligen är det sannolikt – på Orust och ställde till avsevärd skada där. Det rovdjur som tidigare var så långt bort – som för oss egentligen bara var en abstrakt diskussion långt i norr. Nu är den plötsligt här. Alla de som tidigare försvarat vargen och kanske har rätt i det, har i alla fall gjort det ”på långt, tryggt håll” för att tala med Fröding och hans gamla bergatroll.
Men nu handlar det alltså inte längre om långt håll, och jag – och många med mig – vet inte längre vad jag ska tycka. Det är ju lite som vindkraftverk. Det är väl bra – fast inte här hos oss. För egen del kan jag säga en sak säkert. Eller egentligen två. Den ena är att min katt Othello inte får gå ut om kvällarna längre. Den andra är att om jag skulle se vargen söka anfall Othello och jag hade en chans att – utan att själv bli sargad - gå emellan och avliva vargen i fråga, skulle jag inte tveka en sekund. Jag skulle utan minsta tvekan slå ihjäl honom för att rädda min katt.
Så brutal kan jag vara när det kommer mig in på livet. Har jag plötsligt en annan åsikt, är det sannolikt ”på långt, tryggt håll”..
