Det är mitt i sommaren – eller i ärlighetens namn befinner vi oss nog ordentligt i den andra halvan. Vädret har varit av den karaktären att folket har strömmat massor till stränderna och själv har jag badat. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är det. Jag återkommer.
I stället vill jag sitta här och påminna mig om att jag nånstans i gömmorna har ett svart-vitt fotografi från strax efter mitten av femtiotalet.
Fotografiet är taget på det vi kallade för Djupvik Vänster och föreställer en kanske femårig Bengtåke, som kliver omkring i vattnet och samlar ihop tång. Denne Bengtåke kunde inte simma, så han fick väl företaga sig något annat om han skulle bada. Och man kan väl säga att detta med att samla ihop tång, är en syssla lika motiverad som många andra.
Vattnet gick mig väl ungefär till knäna och längre ut än så gick jag nog inte. Ja det skulle vara om det längre ut fanns en ovanligt lockande tångruska, men klart är i alla fall att några äventyrligheter gav jag mig inte ut på.
Några år senare tyckte mina föräldrar det var en bra idé att ta mig till simskola. Min entusiasm var avsevärt mindre – jo, för all del, så länge vi höll oss uppe på bryggan gick det väl bra, men när den där lärarinnan sedan fick för sig att vi skulle gå ner i vattnet, fick det vara för min del. Vilket jag också meddelade min mor på ett sätt som inte gick att missförstå.
Vad som sas under hemfärden minns jag icke. Men jag lärde mig ju i alla fall omsider att simma, även om jag inte kan påstå att jag egentligen nån gång lärde mig bli förtjust i att bada.
Så när denna sommar inleddes var det arton år sedan jag senast badade. Då badade jag visserligen två gånger, men i alla fall – arton år. Och aldrig hade jag badat i sötvatten – säger jag med viss reservation för nåt läger jag kan ha varit på nån gång. Det är i alla fall ingenting jag minns.
Men nu skulle det sannerligen bli ändring på den saken. Om det var min käresta som såg till det, kan inte uteslutas. Jag tog mig i alla fall till att göra något anmärkningsvärt. Jag köpte mig ett par badbyxor. Och därefter har jag badat. Vid tre tillfällen och vid alla tre tillfällena i sötvatten. En sak jag verkligen hade lovat mig själv att aldrig göra.
Vättern är kall, det har man ju fått lära sig. Det stämmer, kan jag berätta – det stämmer i alla fall innan man har varit i en stund. Men det är med Vättern som med alla andra sjöar – Fakirens ord gäller: vattnet har olika temperatur när man stiger i och när man stiger ur.
Nästa gång var det en liten insjö, till vilken man kom via en 600 meter lång stig med många vad man i lumpen skulle kallat ”rötter i dagen” – det gällde att se sig för. Vi hade bryggan för oss själva och allt var perfekt. Så även vid morgondoppet i en större sjö, dagen efter.
Jag medger – det är fint att bada i sötvatten. Jag har haft fel i alla år, men en nackdel finns det i alla fall. Någon tång att samla, det finns det inte.
