Åter har en hedersman gått ur tiden – liksom den förre, väcker han minnen.
För några veckor sedan talade jag om Per-Åke Larsson från Skövde – nu är det på närmare håll. Erik Andersson på Orust – Ängholmen på Orust, närmare bestämt – har gått ur tiden i sitt 95:e år.
Det är kanske en handfull år sedan jag satt i hans kök – som han delade med sin bror Karl, liksom han i alla år delade det mesta med brodern. De hade delat livet tillsammans, hemma på föräldragården, ganska ensligt belägen. Två märkesmän, jag kan inte säga annat. Två män som hade ett liv att berätta. Där kanske inget stack ut sådär speciellt, men där det alldeles vanliga ändå tillsammans blev något särdeles märkvärdigt.
Fast speciellt var det i alla fall den gången pappan sköt en val. En val de först släpade i land och sedan slaktade. Späcket togs till vara, lastades i ekan och sedan vidtog en rodd på några timmar till Mollösund. Där såldes späcket till ett pris av trehundra kronor.
Trehundra kronor – jag vet inte hur mycket det motsvarar idag, men jag vågar i alla fall gissa att det var mer pengar än det vanligtvis fanns i huset.
De bjöd på kaffe och tårta. Erik serverade för han var ju yngst. Och de pratade – mest var det Erik som pratade, men Karl fyllde i. Om allt som förevarit, om allt de varit med om – på Ängholmen, som numera gick att nå med bil, men som tidigare i tiden på sin höjd gick att nå med häst. Men även när de var på annat håll. De hade så mycket att berätta, och de berättade så gärna. Och detta slog mig, när jag fick reda på att Erik inte längre är med oss. Detta att det är de människor som man brukar kalla vanliga som genom åren har gett mig det största nöjet – och den största anledningen att berätta deras historia för läsarna.
I fyrtio år, har jag träffat en mycket lång rad människor – hur många porträtt jag skrivit vet jag inte, men sanningen är att det inte är få.
Eller mannen utanför Borås, som skulle få elektrisk ljus. Han var garanterat inte under sjuttio år, när det äntligen var dags. Jag vad hos honom när han fortfarande levde efter det gamla, och hos honom sedan nymodigheten kommit i huset. Han tyckte väl att fotogenlampan var nog så bra, men att hela rummet lystes upp samtidigt, ja, det var förstås fantastiskt.
"När jag ser att det är fullt ljus i ett annat rum än där jag inte är, kan jag fortfarande gå dit för att se så det inte brinner.”, berättade han.
Idag har han förstås sedan länge gått dit Erik Andersson också gått, men jag är glad att han under ett antal år fick vara med om att läsa lokaltidningen, utan att vara tätt inpå lampan.
Eller sjömannen som under kriget var med och bärgade skarpladdade minor som låg och slog mot berget. Inget i världen skulle få honom gå med på att han var särskilt modig eller särskilt märkvärdig i övrigt.
De vanliga människorna – det var dem jag gärna kom till. Den mycket gamla damen i Skövde som höll på att avveckla sin butik. När jag besökte henne, var det mest gamla hyllor folk var intresserade av, berättade hon.
Eller mannen i skogen, som inte kunde för sitt liv begripa hur det kom sig att folk ville bo annorlunda. Jag försöker påminna mig om han hade tv, men lyckas inte. Han hade i alla fall en radio, där han lyssnade på Gudstjänst och nyheter. Den radion var inställd en gång för alla, och det kan man nog säga att mannen var också.
Så var det ofta med dem – de var inställda en gång för alla.
Som Mats Ljungs farbror, på bred skaraborgska, sa: de ä la bra med Li´köping, men de ligger ju så herrans långt bort.
För mångas av dem var det nog så. De hade det bra i vad de hade. Allt det andra, det låg så ”herrans långt bort”.
