Jag var ute och stavgick. Det gör jag ofta numera, och ni har kanske sett mig. Det vill säga, jag vet att det finns de av er som har sett mig – eftersom det har förekommit en del kommentarer. Snälla kommentarer har det varit – om det över huvud taget finns några elaka, så har de i så fall uttalats utan att jag hört dem.
Men just denna dag fick jag ganska snart klart för mig att det var i varmaste laget för stavgång.
Trots detta beslutade jag mig för att jag i alla fall skulle gå de cirka två kilometrarna till Sibräcka. Vilket var tur, för just i Sibräcka förekom det denna afton – i skuggan och allting – ett kalas för att fira en person som snart blir ett ungt antal jämna år.
Jag tänkte direkt att eftersom det egentligen var för hett för att stavgå, så var det i alla fall inte för hett för att en stund slå sig ner bland människorna vid borden i trädgården. Så skedde och jag slogs ganska snart av en sak som jag många gånger fått uppleva – och säkert ni också. Nämligen hur ombytta rollerna har blivit. Jag menar det är ju i all världen inte så länge sedan det var jag och mina jämnåriga som lyssnade till äldre personer som berättade saker från förr.
Nu är det inte så. Nu är det i stället så att de yngre frågar oss. De frågar oss om hur det var förr och vi måste inse att de vet ganska lite om den tid vi anser ligger bara runt hörnet. Vi berättar om den, och vi berättar det vi som unga fick höra om det som hände under den tid då vi ännu inte hade låtit oss födas.
Och allt är mycket märkligt.
Det är plötsligt vi som är länken bakåt. Det är oss de frågar om hur det var – det vill säga det som är så lokalt att de inte kunnat googla på det. Och det är – tack och lov – det mesta. Det är vi som vet hur det var – vi har ingen att fråga längre, men de har oss. Vi kan minnas saker vi hört från längre tillbaka, men utan oss, stängs dörren för dem.
Vår generation är helt enkelt den äldsta. Det finns, tack och lov, en och annan från generationen före oss, men de är idag ytterst få. Så vi är i praktiken den äldsta generationen. Den generation vars ena medlem (jag) sedan han fått punktering på cykeln vid Sundsby nya kors, tvingades gå till Myggenäs för att få tag på en telefon.
Eller som stod ganska hjälplös när bilen plötsligt inte ville mer och den passade på att stanna på en ganska ödslig plats.
"Varför ringde du inte?”, frågar den yngre generationen.
"Det fanns ingen telefonkiosk i närheten”, svarade jag. Och hade det funnits, så hade jag troligen inte haft jämna pengar.
"Telefonkiosk?” Undrar den yngre generationen.
"Det var en… äh, strunt i det förresten.” Är det enda vi kommer på.
Jag svarar gärna på de frågor jag kan svara på. Men jag förbehåller mig rätten att undra hur det kunde bli så här – och så snabbt.
