Att det blev journalistik var av kärlek till orden, berättandet och människorna som allt utgår ifrån, deras göromål, bragder, liv och tankar. Att ge röst och försöka förstå och förmedla det samhälle vi lever i. Och jag förlorade mig tidigt till lokaljournalistiken.
Det hela började våren 1994 under min praktikperiod på journalisthögskolan. Jag hamnade på ST-tidningen där den bullrige, varmhjärtade Kurt var chefredaktör och ägare, alltid med sin tax vid sin sida. Jag gillade honom från första stund, en före detta polis som blivit tidningsman. Minns hur vi framkallade de svartvita fotorullarna i en skrubb på redaktionen och sen fick köra ner negativen till Kode där Kurt hade nån poliskollega med mörkrum. Bilderna förstorades och hämtades tillbaks till tidningen innan tryck. Tack och lov för veckoutgivning. Men ändå var det alltid bråttom i slutet, det är nog själva journalistikens själ. Att vänta och fila in i det sista, allt kan bli lite bättre, allt kan hända, allt kan bytas ut.
På min examensdag föddes mitt första barn och när mammaledigheten var över 1996 erbjöd Kurt mig arbete på ST-tidningen. Jag hade precis startat min frilansfirma, men var ju överförtjust i lokaljournalistik och tackade snabbt ja. Många i branschen fnyste åt en annonsfinansierad gratistidning som något mindre fint, men jag tänkte att det var en väldigt demokratisk sak, alla fick den, varken man ville eller ej, hade råd eller ej. Och vår lilla redaktion hade höga ambitioner, alla fyra reportrar var hängivna och tillsammans satsade vi på att göra en bra, läsvärd och snygg tidning. Vi gjorde läsarundersökningar, hyrde in grafisk formgivare och prisades 2004 för vår redesign av tidningen. Vi gjorde mycket efter eget huvud, diskuterade bilder, innehåll och form. Under mina tolv år som anställd hann jag vara journalist, fotograf, redaktionschef och redigerare, allt i ett. En fantastisk skola i tidningsmakeri. Men framförallt bär jag med mig alla möten och samtal. För lokaljournalistik är något särdeles fint. Som lokaljournalist kan du liksom inte göra för mycket av det lilla och får en särskild närhet till läsarna och de människor och platser som omskrivs. Jag har kört längs småvägar till synes utan slut, träffat personligheter som lever avsides, kommunpolitiker som tror på sin bygd, teatermänniskor som nöjt sätter upp produktioner för en liten publik, stora artister som gärna kommer till en intim scen vid havet. Det stora jämte det lilla, det allmänmänskliga och allt som pågår, allt att skildra.
När så tidningen blev uppköpt i mitten av 2000-talet ändrades mycket, mer än jag personligen gillade och med risk för att bli en surdeg i ett hörn med mantrat ”sådär hade jag inte gjort” sa jag till slut upp mig. Men fick förtroendet att fortsätta skriva krönikor, något som roat mig i över tjugo år. Men krönikor genererar längre inte så många klick och det är helt i sin ordning, allt har sin tid. Tacksam över att varit en del av ST-tidningen som ständigt utvecklas och som jag alltid tror på. För lokaljournalistikens guld. Varje människas unika berättelse. Den vida världen som uppdagas när du gräver där du står.
Tack för mig och tack till er läsare. Ni är meningen i mitt värv.
LÄS MER:De drog vinstlotten i livets tombola
