Abolis kamp för överlevnad skildras i dokumentär
Han har under sina drygt 20 år på jorden upplevt mer än vad många andra gör under en hel livstid. Abolfazl ”Aboli” Mohammadi tog sig som 17-åring från Iran till Sverige. Nu har hans liv skildrats i en dokumentär.
Med ett stort leende öppnar Abolfazl Mohammadi – eller Aboli som kompisarna kallar honom – dörren till den ljust och trevligt inredda lägenheten på Orust. Här bor han med sin fästmö Nooria Akbari. Det doftar kryddstarkt från köket, paret har just bjudit Abolis vän Cicki Antonsson på en smakrik köttgryta.
Vi var 35 personer i båten, en båt som var tillverkad för tolv
– Cicki är som min svenska mamma, jag har henne att tacka för så mycket, säger Aboli.
Att han kan sitta i sin lägenhet har inte varit så självklart.
– Jag kom med den stora flyktingströmmen till Sverige på våren 2015.
Det går inte att höra Abolis livshistoria utan att bli berörd. Han berättar inlevelsefullt om hur han till fots tog sig från Iran och hur de sedan flydde från Turkiet i en liten gummibåt till Grekland.
– Vi var 35 personer i båten, en båt som var tillverkad för tolv.
Strapatsrik resa
Via Österrike och Ungern, en strapatsrik resa, kom Aboli till Sverige och Åmål där han sökte asyl. Ett år fick han vänta på en utredning.
– Det blev avslag, jag överklagade, det blev avslag och jag överklagade igen. Det var så hemskt att inte veta hur jag skulle få det.
Aboli blev flyttad till Ellös och Sjögården som då var ett stort boende för flyktingar. När Sjögården skulle stänga skulle alla flyttas till Vänersborg.
– Jag ville inte släppa allt. Jag hade börjat skolan, fått vänner. Då vände jag mig till Cicki.
Cicki Antonsson arbetar i skolan och hade mött Aboli flera gånger.
– Han var så upprörd när han kom till mig och berättade att han var tvungen att flytta.
Det enda brott jag gjort var att inte få asyl i Sverige
Tack vare kontakter med kyrkan ordnades ett boende för Aboli och flera av hans vänner. De fick hyra ett hus i Henån så att Aboli kunde fortsätta sina studier inom handel och administration. Han var med i skolans Unga Företagare och startade med sina vänner ett UF-företag som sydde väskor. Så kom han i kontakt med Gunbritt Arvidsson som äger Göksäter.
Praktik på tygavdelningen
– Vi köpte allt vårt tyg där, så när jag behövde praktik fick jag plats på tygavdelningen på Göksäter.
Abolis mamma är skräddare med eget företag och hon har lärt upp honom.
– Jag började arbeta som 11-åring, mitt första jobb var att sy skor.
Livet kändes bra, Aboli hade praktik på tygavdelningen, han hade hittat kärleken i Nooria och han hade en bra bostad.
– En morgon knackade det på dörren till vårt hus. Det var gränspolisen som letade efter en kille som bott med oss. De genomsökte hela huset, det kändes verkligen inte bra i magen.
Aboli var tvungen att följa med till häktet i Uddevalla.
– Jag fick inte ringa någon, jag fick inte med mig annat än jacka, skor och mobil. Dagen efter flyttades jag till Migrationsverkets förvar i Märsta. Jag blev instängd i tre månader. De låste in mig – en afghansk kille med skola, jobb och bostad. Det enda brott jag gjort var att inte få asyl i Sverige. Det var en hemsk tid och det kändes väldigt orättvist. Jag är en skötsam kille.
Här flikar Cicki in. Hon har under hela processen varit ett stort stöd för Aboli.
– Aboli ville verkligen samarbeta med gränspolisen, han gjorde allt för att göra rätt.
Efter tre år i Sverige utvisades han till sin familjs hemland Afghanistan, ett land som han själv aldrig har satt sin fot i. Med på planet till Kabul följde den iransk-svenska dokumentärfilmaren Yasaman Sharifmanesh. Aboli träffade henne i Märsta när hon sökte efter unga afghanska killar som blev utvisade, för att skildra deras livsöden.
Bästa Nordiska dokumentär
– För oss i Sverige var det skönt att Aboli hade med sig Yasaman, då reste han inte helt ensam, säger Cicki.
Dokumentären, som fick namnet ”Abolis resa”, handlar om Aboli och hans resa när han utvisades från Sverige till Afghanistan – ett land där han aldrig varit eftersom han vuxit upp i Iran. Men många andra afghanska killar bär på samma erfarenhet. Filmaren följde med till Kabul och dokumenterade hela resan. Hon återvände efter en tid till Kabul och sökte upp Aboli igen för att se hur det gick för honom.
Det var med fara för mitt eget liv som jag åkte till Jaghori.
Dokumentären, som i dagarna visades i Sveriges Television, skildrar gripande hur Aboli kämpar för att överleva i Afghanistan. När Nordisk Panorama hade prisutdelning vann filmen pris för Bästa Nordiska Dokumentär.
Cicki får en tår i ögat då hon berättar om den oförtrutna kampen för att få hem Aboli.
– Han var borta i ett år.
Så vände det plötsligt och det verkade bli en ljusning för Aboli i Kabul. Han fick fast jobb på Göksäter, men att skaffa papper visade sig vara svårare än Aboli först trott. Planen blev att resa till Jaghori, den stad som hans familj ursprungligen kommer från, där han har släktingar som kunde verifiera hans identitet. Staden var under kontroll av talibanerna, så det var en mycket farlig resa.
– Vi är shiamuslimer som tillhör folkgruppen hazarer, talibanerna tycker inte om vår folkgrupp så det var med fara för mitt eget liv som jag åkte dit.
Det var alltså en stor risk att åka till Jaghori, och de hamnade i väldigt farliga situationer. I Kabul upplevde Aboli ett flertal närliggande explosioner.
– Vi fick reda på att en av explosionerna var en självmordsbombning nära registreringsverket där vi ofta vistades.
Permanent uppehållstillstånd
Under tiden i Kabul hade Aboli ständig kontakt med Cicki. Med Göksäters och Cickis hjälp, samt advokaters medverkan, blev det ordnat så att Aboli fick ett tvåårigt arbetstillstånd och därmed fick återvända till Orust.
– I maj 2019 kom jag tillbaka till Sverige. Jag trodde det var en dröm när jag klev av planet, men det var verklighet.
I snart tre år har Aboli nu bott på Orust, med sin Nooria. Han har funnit en vardag, och älskar sitt arbete på tygavdelningen.
– Efter att dokumentären visats på tv så är det många kunder som kommit fram och berättat att de sett den. Det är lite kul att bli så uppmärksammad.
Abolis tvååriga arbetstillstånd har nu gått ut och han har ansökt om ytterligare två år. Han vill stanna i Sverige, men än är det inte säkert att han får vara kvar. Det krävs att han arbetar fyra år på samma arbetsplats för att han ska få permanent uppehållstillstånd.
– Min biologiska familj är kvar i Iran, men jag har en svensk familj i Cickis familj och jag har Nooria. Det enda jag vill är att få vara kvar i Sverige, skapa mig ett stabilt liv här och bilda familj.
