De flesta av oss vill leva ett liv som oberoende. Vi vill kunna bestämma själva när vi ska äta, när vi ska gå på toaletten och när vi ska sova. Det är de basala behoven. Utöver det vill vi kunna ha ett meningsfullt liv. Vi vill kunna arbeta, vi vill kunna träffa vänner och vi vill kunna bestämma över detta själva.
Ibland blir det inte så. Vi åldras naturligt och då får vi oftast problem att ta oss fram fysiskt, och blir då begränsade i våra liv. Vi behöver hjälp. Men detta kan hända tidigare i livet. Ibland av medfödda handikapp, ibland av sjukdomar och ibland av olyckor.
Sjukvården har kommit otroligt långt, vi lever längre och överlever sjukdomar som vi tidigare hade dött av.
Även tekniken har kommit väldigt långt. Det finns hjälpmedel till det mesta, och nu kan många göra saker trots handikapp och funktionsnedsättningar som är rena science fiction för tidigare generationer.
Men någonstans har vi tappat medmänskligheten. Vad är det värt att överleva när livet ändå är slut? När samhället begränsar dina levnadsvanor och du får sitta själv utan möjlighet att leva ett bra liv? Färdtjänst finns, men du får inte ta med dig de hjälpmedel du behöver för att faktiskt göra något när du väl kommer fram?
Kommunen har ansvar för att följa färdtjänstlagen, och många utsatta grupper i samhället visar på att olika kommuner tolkar denna lag på olika sätt. I Stenungsund idag får man färdtjänst inom Västra Götalandsregionen efter en viss zon-indelning beroende på vart man åker. Kan du sitta i vanligt säte, får du inte ha med dig en elrullstol tex då den inte behövs för resan. Så att du sedan väl på plats inte kan ta dig runt, då är ju själva resan inget värd.
Vill man däremot åka utanför regionen så krävs riksfärdtjänst. Men då får man inte åka taxi, utan då är det kollektivtrafik som gäller. Något som långt ifrån alla kan hantera på egen hand. Då kan man beviljas en ledsagare via biståndsenheten, och något från hemtjänsten får åka med på resan. Detta kräver stora resurser i form av människor, men man fråntar också människor möjligheten att resa och att ta vara på det liv man faktiskt fått. Det finns ju en anledning att man beviljats färdtjänst, rimligen då läkare bedömt att man inte klarar av att resa med de vanliga transportmedlen. Det kan vara en hjärnskada, en synskada eller ett fysiskt eller mentalt handikapp.
Nu på sommaren åker många av oss på resor, kanske hälsar på barnbarnen som flyttat till Småland, vill åka på en nöjesresa till Kungsbacka, eller helt enkelt ha lite semester från sitt vanliga liv. Men som funktionsnedsatt får du helt enkelt förlita dig på att du har anhöriga som kan hjälpa dig med detta. (om du inte kan tänka dig att alla dina resor ska ske inom Västra Götaland då) Eller i god tid ansöka om Riksfärdtjänst, då du först måste göra en ansökan, hoppas på att handläggaren på kommunen hinner titta på ansökan innan du ska åka, du måste ansöka om bistånd från kommunens biståndshandläggare att du behöver ledsagning på tåget, du måste prata med hemtjänsten så att någon av de anställda har möjlighet att åka med för en hel dag till destinationen. Alla dessa steg, för någon som redan från början kanske lider av en hjärnskada efter en stroke, kanske är medfött blind, eller helt enkelt befinner sig lite på ålderns höst och helt enkelt inte är så pigg och alert längre.
Nu senast drogs bidraget för arbetsresor in, de människor som faktiskt vill arbeta eller studera, de får lägga merparten av sin lön på att resa till jobbet? Detta är om möjligt ett ännu större svek av samhället. Man tar ifrån människor något som borde ingå i de mänskliga rättigheterna, möjligheten att arbeta.
Detta och mycket mer är något som jag som representant för Stenungsundspartiet har med på min agenda, rätten till ett självständigt, meningsfullt liv.
Sara Hohlfält, Stenungsundspartiet