Stigmatisering, otillräckliga och ojämlika insatser och att sjukvård och kommun delar ansvar som brister gör att många blir utan vård eller helt enkelt låter bli att söka vård. Många upplever också att vården är villkorad eller att kommunen har repressalier om man erkänner bruk, även om vi i Sverige faktiskt tagit steg mot ett mer skadereducerande och återhämtningsinriktat perspektiv. Samsjuklighet behandlas inte samtidigt vilket riskerar att människor hamnar i moment 22 – Kom tillbaka när du är frisk alternativt slutat ta droger.
När Sverige jämförs med andra EU-länder brukar man säga att vi har näst högst narkotikarelaterad dödlighet. Det kräver analys och handling både regionalt och nationellt.
Två saker samhället direkt kan göra för att minska risken för överdoser är att göra Naloxon tillgängligt. Naloxon är ett motgift mot opioider och häver en överdos och behöver finnas tillgängligt hos brukare, anhöriga men också polis, menar jag.
Öka tillgängligheten för substitutionsbehandling. Sprutbytesprogrammen finns äntligen i regionen även om vi var sena ut.
I Sverige märks en ökning av antalet sökande till substitutionsbehandlingar, så kallad LARO-behandling Behandling med substitut är direkt livsavgörande.
Men jämför man nationellt så har vi för få. Norge har på senare år växlat upp beroendevården och har över 7000 personer i LARO-program, i Sverige är motsvarande drygt 4000 trots att antalet opioidanvändare är väsentligt fler här.
Vi har med andra ord allt att vinna på att bygga ut och få beroendevården jämlik och tillgänglig i hela landet.
Det är inte acceptabelt med stora skillnader eller bedömningar i beroendevården. Det ska inte vara ett geografiskt lotteri huruvida man får behandling för sitt beroende, innan dess kan vi inte luta oss tillbaka.
Janette Olsson (S), Stenungsund
Regionråd i opposition, vice ordf psykiatriberedningen